Jag har två favoritbästisar. Vi hängde ihop på gymnasiet och gjorde nästan allt tillsammans. De är fortfarande mina vänner, även om vi inte gör allt tillsammans längre. Martin och jag pratar i telefonen lite då och då och när Louie skulle döpas så kom han och hans flickvän på kalaset. De bor i Norrköping och en vacker dag åker jag minsann dit och hälsar på. Maddsen bor i Australien. Det har hon gjort till och från ända sen vi slutade gymnasiet. Varje gång hon kommer till Sverige ses vi. Det blir i alla fall någon gång om året. När jag fyllde år här om sistens skickade hon en blomma. Det var rart.
När jag gick precis börjat ettan på gymnasiet var jag på en fest. Där var också Martin som gick i min parallellklass. Vi hade musik ihop och jag tyckte han var söt. Vi hånglade. Ett par dagar efter sågs vi vid skåpen i skolan. Han sa att han redan var kär i en annan tjej. Madde. Det gjorde inte så mycket. Fast jag tyckte fortfarande att han var söt. Det kom sig sen som så att vi började umgås lite i samma gäng. Alla tre. När det var dags att börja tvåan slogs våra klasser ihop och efter det var vi oskiljaktiga.
Vi åkte på festivaler och cykelsemester. Drack folköl (fast Madde drack mest Absolut) i varenda park i Eskilstuna. Madde och jag blev vegetarianer och hånglade inne på McDonalds. Oj vad vi tyckte att vi provocerade. Det gjorde vi nog också. Martin och jag hånglade lite varstans. Jag tyckte fortfarande att han var söt. Vi spelade musik, lyssnade på musik, gick på bio. Fikade i alla evigheters, evighet på café Kaka. Hade torsdagsfest hemma hos Madde. Nästan varje torsdag. Det spårade nästan alltid ur. Bestämde oss för en vardagsfylla klockan 11.00 på förmiddagen en lovdag. När Maddes mamma kom hem fick vi hitta på en nödlögn och fly ut i snökylan för att nyktra till. På somrarna tältade vi. Vi bilade till Tåsjö. Där nakenbadade vi, drack vin, klämde ner och 8 personer i en sovsäck och gömde vår kompis Pontus i bakluckan på en bil.
Jag och Martin drack äckligt kaffe i elevrådets styrelserum. Då och då så sent att larmet gick. När vi fyllde 18 flyttade vi praktiskt taget in på Blå, stället där alla band spelade. Vi gick på studentbalen tillsammans och delade såklart flak, alla tre, på studentdagen. Pappa gnällde till tusen över alla svindyra telefonräkningar. Pratade jag inte i telefon med Martin så pratade jag med Madde, eller så pratade vi alla tre samtidigt.
De var de absolut finaste och bästaste vännerna jag kunde ha. Jag är så innerligt glad och tacksam över den fantastiska tid och alla tokiga upplevelser vi delade. Det spelar ingen roll vart de är. I hjärtat mitt bor de alltid. Älskade, älskade Madde. Och älskade, älskade Martin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar